myrorihuvudet

Vad säger man till sina vänner när de berör en till tårar? Hur tackar man för sådana vackra ord? Jag finner ingenting att säga, allting låter torrt och tråkigt. Att jag har sådana underbara människor i min närhet att kalla min vänner, det är över mitt förstånd. Jag tackar och tar emot, och vill att de ska veta hur extremt tacksam jag är för dem. Och att utan dem hade jag inte haft någon kärlek inom mig. Kärlek sprider kärlek.

Idag har det mest varit teater. Fast pallrade mig faktiskt till skolan först, mest för att få träffa alla nära och kära! Båda föreställningarna gick bra, och hann även med att filma lite (skiten ska ju bli film också :D), men höjdpunkten var såklart kvällsföreställningen, då publiken var helt underbar. Känslan av att göra det man älskar mest i världen samtidigt som de man älskar mest i världen är runt en, den går inte att slå. Lite depp över att det bara är fyra föreställningar kvar nu... Har gjort tolv. Vad händer sen? Hur hittar man tillbaka till det vanliga livet? Jag lever i en drömbubbla nu, en drömbubbla jag vet kommer spricka inom 48 timmar. Men så var det ju det här med att leva i nuet. Som jag otroligt starkt tror på. Inte oroa sig i onödan för kommande saker, inte tänka på det förgångna, utan leva istället.

Efter småprat med mina underbara vänner blidde det dejt med Mysteri-Boy. Kan livet bli bättre? Ytterst tveksamt!

Nej, nu hör jag faktiskt på riktigt hur sängen ropar på mig. Borde man oroa sig för sådana hallucinationer? Jaja, jag får väl kolla upp det imorgon, sängen lockar alldeles för mycket för att jag ska orka oroa mig...

Lionqueen och Arrowlake, och alla andra som har sett pjäsen och sagt lovord, tack så jättemycket. Ni är otroligt fina vänner.

Over The Top and Out!
/Variabeln