myrorihuvudet

Det är med ett litet sting i hjärtat som jag läser Variabelns inlägg. Jag kan utan tvekan säga att jag saknar henne något fruktansvärt. Denna saknad gör sig nu påmind när jag fått ett livstecken från henne. Men det är sant som hon säger livet går vidare trotts hennes frånvaro. Dock är livet sig inte riktigt sig likt. Nya kombinationer av människor uppstår. Nya människor gör entré på min livscen medan andra försvinner ut bakdörren. Livet är i en ständig förändring. Och det är inte bara människorna och miljön runt omkring som förändras. Utan även jag. Såklart. För omgivingen påverkar och formar mer än vad man kanske tror. Och på kortare tid än vad man kan tänka sig.

Cirka två veckor på sommarlovet har gått och jag ser redan fram emot den återföreing som kommer att ske i slutet av sommaren. Jag kan inte säga att jag längtar men jag ser fram emot det som komma skall. Innan dess hade jag dock tänkt uppleva några fantastiska dagar i Tyskland för att sedan för en kort tid återvända hem och återförenas men Variabeln och Colombianen som även hon är fruktansvärt efterlängtad. Senare beger jag och Colombianen uppåt i landet. Jag återvänder inte hem förrän efter fyra hela veckor.

Variabeln skall se till att hennes nyfunna vänner får sig en kväll de aldrig kommer att glömma, jag ska ta mig en riktigt lång prommenad, en kväll jag antagligen kommer att glömma.

Idag har varit en dag full av allt och ingenting. Jag har haft as mycket jag varit tvungen att göra och ändå känns det som om jag inte gjort något. Dessutom känner jag att min tidsuppfattning och dyngsrytm helt har försvunnit ju fler dag in på sommarlovet vi kommer. Men det är väl så det skall vara antar jag.

Nu är det nästan bara jag kvar. Kvar i staden. De flesta har gett sig iväg ut på äventyr. Både stora och små äventyr. Äventyr nära och långt bort. För egen del försvinner jag iväg på äventyr till Tyskland på måndag.
Något jag ser mycket i fram emot. Jag känner att jag behöver lämmna denna sommar döda stad för att sen kunna uppskatta den när jag återvänder.

Att jag skall iväg betyder också att jag håller på att packa. Det är kaos i mitt rum. Helt omöjligt att hitta det jag söker och istället hittar det jag överhuvudtaget inte har någon glädje av. Men resväskan skall nog bli packad denna gången också.

Mörkret ligger som en tung filt runt omkring mig. Det ända ljuskällan är datorn. Ur högtalarna ljuder Emil Jensens bekanta och mjuka röst. Visdomsord som alltid stämmer. Tröstar, upplyser men ocskå får en att inse. Inse saker om sig själv, om andra och om den värld vi lever i.

Ni som vet att en mur bara är en bro på högkant
Och det som är som det är inte måste vara konstant.

Ni som hör rop på hjälp när ingen annan hör det.
Gör det ni gör men aldrig får nåt för det.
Låter ni blir finns ingen annan där som gör det.

Ni som går dit ni går utan att nån annan styr er.
Ni som får era sår utan att ni blir martyrer.
Ni som drömmer men aldrig blundar för det som händer,
glömmer era fiender men aldrig vänner.
Gör det med hjälp av människor ni inte känner.

Ni är inte vackrast i världen,
världen är vackrast i er.
Och det är inte i era ögon,
det är i vad ni ser.

Ni som skrattar er till det sjukt seriösa.
Ni som får folk att undra om ni borde få gå lösa.
Ni som alltid gör fel och aldrig är perfekta,
spelar inga spel och skiter i det korrekta.
Ni som vågar vara snea och defekta.

Ni är inte vackrast i världen,
världen är vackrast i er.
Och det är inte i era ögon,
det är i vad ni ser.

Åh, hur ni lyckas inspirera.
Får mig att vilja orka mera.
Utan att jag känner mig sämre, eller måste prestera.
Åh, hur ni lyckas exhaltera.
FÅr mig att orka vilja mera.
Det hörs på era röster.
Det lyser igenom när man ser er.

Så ni är vackrast i världen. Världen är vackrast i er.
Och jag ser det i era ögon. Där ser jag vad ni ser.

Efter den helvetesvinter vi haft tycker man att det inte vore mer än rätt att sommaren skulle bjuda på fantastiskt väder. Men, nej. Gud, eller vem det nu är, jävlas med oss.

I brist på den berömda solen skall dagen i dag tillbringas med syster i plast och Alexandria. Sen får jag helt enkelt se vad dagen mer har att erbjuda. Man kan ju alltid hoppas på lite spontanitet.

Var någonstans i världen som Arrowlake befinner sig vet inte många. Jag vet bara att han inte är en aktiv bloggare. Men misströsta inte. När ni minst annar ligger det där, helt oväntat, med ack så efterlängtat inlägg från honom.

Min kära Kusin, Colombianen på Malm ön för många månader sedan.